VILDSVINENS UTFODRING OCH PLACERING AV ÅTELPLATS

Utfodring
Utifrån förvaltningens förutsättningar, som nämnts ovan, är vakjakt efter vildsvin en överlägsen form. Skälet är att jägaren har mer tid på sig att avgöra vilka djur som är lämpliga att fälla. En förutsättning för att få nödvändig tid till att göra sådana bedömningar är att anlägga åtlar dit djuren söker sig för att äta. Genom att erbjuda alternativa födokällor till vildsvinen kan dessutom omfattningen av skador på produktionsgrödor minskas. I det här avsnittet beskrivs dels hur en utfodringsplats bör anläggas för att förenkla jakten, dels hur den skall placeras och skötas för att ge bättre resultat med avseende på grödoskydd.

Anpassningar för jakt
Det finns tre omständigheter som bör övervägas när en åtel anläggs:
• Placeringen av åteln
• Fodergivans spridning
• Placeringen av jakttorn

Placering av åtel

Om man gör skillnad på foderplats och åtel bör foderplatsen placeras på ett lugnt område så långt bort från produktionsgrödorna som möjligt. På foderplatser skall bara jakt ske undantagsvis. Åtlar, där jakten huvudsakligen sker, skall placeras i närheten av produktionsgrödorna. Åteln skall också placeras på en öppen yta som erbjuder bra kulfång och begränsar möjligheten för ett påskjutet vildsvin att fly in i besvärlig terräng. Även en perfekt träff kan medföra att det påskjutna vildsvinet hinner löpa runt 70 meter innan det faller. Därför bör inte avstånden till besvärlig eftersöksterräng understiga 70–100 meter. Täta vassruggar, täta ungskogar av exempelvis gran och täta buskmarker är exempel på besvärlig eftersöksterräng. Hittas inte det påskjutna vildsvinet inom en radie på ca 100 meter är risken stor att det skadeskjutits och att eftersök med hundar behöver göras.

Fodergivans spridning
Sättet man sprider ut fodret på åteln är viktigt för att underlätta valet av vilka djur som skall skjutas och minskar risken för skadeskjutning. Ofta har man antingen automater som sprider fodret eller så kör man ut foder och lägger det i en hög mitt på åteln. Nackdelen med det senare är att vildsvinen då kommer att stå tätt tillsammans vilket gör det svårare att välja vilket djur som skall fällas och skadeskjutningsrisken ökar därmed markant. Särskilt känsligt är detta då vakjakten bedrivs vid mörker. För att underlätta jakten bör därför fodergivan spridas över en radie av 10–20 meter.Om man vill använda foderautomater bör man därför välja sådana fabrikat som har tillräcklig kapacitet att sprida över en större radie. Sprids fodret manuellt bör det antingen spridas jämt med radie om 20 meter eller fördelas i flera mindre väl separerade högar. Fördelarna med att sprida fodret är att vildsvinen separeras från varandra och att de då blir lugnare. Detta ger jägaren bättre uppsikt över vildsvinen med bättre valmöjligheter och minskad risk för skadeskjutningar. Är dessutom fodret inte lika lättillgängligt för vildsvinen uppehåller de sig längre tid på åteln.

Placeringen av jakttorn
Jakttorn bör placeras på avstånd som ger säkra skott vilket i det här sammanhanget innebär ca 50 meter . När ett eller fler jakttorn sätts upp skall man också ta hänsyn till månljus, säker skottriktning med kulfång och i viss mån förhärskande vindriktningar. Med hänsyn till månljus bör jakttornet placeras så att jägaren inte får motljus. Anpassa detta till den fas då månen är i stigande på horisonten. Ur säkerhetssynpunkt och skadeskjutningsrisk bör man inte välja platser där marken, med tanke på rikoschetterande kulor, inte är allt för stenig i skottsektorn.

Anpassningar för grödoskydd
Anläggning av foderplatser och åtlar innebär att man i viss mån kan styra var vildsvinen kommer att befinna sig. Det gör att man också i viss mån kan minska risken för att vildsvinen äter av en produktionsgröda. Det finns tre saker att tänka på för att få bästa effekt av foderplatser och åtlar med avseende på grödoskydd:
• Utfodrings- och åtlarnas placering i jaktområdet
• Mängden foder
• Utfodringsteknik

Den mest optimala lösningen är att markägare och jägare samarbetar över större områden. I stora delar av vildsvinens utbredningsområde är markinnehaven och jakträtterna små. Betänk att vildsvinens hemområden är stora. För att kunna sköta den jaktliga delen bör samarbete ske inom jaktområden på minst 2.000 ha. För att få en fungerande operativ lokal förvaltning bör samarbete ske inom jaktområden på minst 10.000 ha (se nedan). Med syfte att skydda grödor i ett jaktområde, bör det finnas utfodringsplatser där jakt endast sker undantagsvis. Som nämndes i avsnittet ovan skall sådana placeras så långt bort från produktionsgrödorna som möjligt. Jakten skall i första hand bedrivas på åtelplatser som placeras i nära anslutning till de grödor som skall skyddas. Likaså bör även andra jaktformer i möjligaste mån bedrivas i närheten av produktionsgrödorna. Avsikten med detta är att vildsvinen skall uppleva sådana områden som otrygga. 

Med samma argument men med motsatt verkan bör jakt inte ske mer än undantagsvis vid eller i närheten av foderplatser. Detta gör att vildsvinen kommer att uppleva området kring foderplatser som trygga. Förutom fördelen med att veta var vildsvinen huvudsakligen vistas blir det också lättare att skaffa sig erfarenheter över hur vildsvinen reagerar på växtföljd och grödoval i produktionen. Är det möjligt att placera foderplatserna på gamla slåttervallar eller liknande så att avstånden till produktionsgrödorna är tillräckliga kan man begränsa skaderisken radikalt samtidigt som kostnaderna för utfodringen minskas. Sår man en sådan vall med den gröda som dominerar produktionen i området (t ex höstvete eller havre) minskar motivationen för vildsvinen att besöka produktionsgrödorna där risken att dödas är större. Man kan också så korn på samma plats vilket kan bli ett bra foder för vildsvinen vintertid. 

Stora mängder foder vid foderplatser och åtlar i kombination med begränsad jakt kan leda till oönskade effekter. I huvudsak är det tillgången till föda som avgör hur stora genomsnittskullarna är.Om vildsvinen har gott om resurser ökar deras reproduktion vilket kan leda till att vildsvinen drar fram i stora grupper och orsakar stora skador. Sådana situationer kan uppstå när flera jakträtter utfodrar vildsvin oberoende av varandra. Att utfodra är kostsamt både i reda pengar och tid. Detta leder lätt till att man betraktar de vildsvin som man utfodrar som sina och konflikter mellan grannmarker kan lätt uppstå. Konsekvensen är att man utfodrar mer för att gör sin foderplats mer attraktiv och att man minskar på avskjutningen av rädsla för att man inte vet vad grannen skjuter. I sådan situation kan den lokala vildsvinsstammen öka snabbt i antal och när flera individer senare på säsongen tvingas dela på vad som erbjuds på foderplatserna blir produktionsgrödorna ett bättre alternativ. Där erbjuds varje vildsvin möjlighet att äta sig mätt utan konkurrens från andra vildsvin. Kontentan blir att skadorna blir mer omfattande och att sämjan mellan jakträttsgrannar försämras och självklart uppstår konflikter mellan jordbruksproduktionen och jaktintresset. 

Problemet kan lösas genom att sköta utfodringen på foderplatser och tlar på bättre sätt. På vissa håll i landet har man anammat en bra devis för ändamålet: ”Fodra för att roa – inte göda.”. Avgörande är den tid det tar för vildsvinen att konsumera utlagt foder. Exempelvis kan en säck med fodermajs som placeras i en hög konsumeras betydligt snabbare än en avsevärt mindre mängd som sprids ut över en större yta. Detta för att vildsvinen då behöver stanna på platsen betydligt längre tid för att konsumera den mindre mängden. Exempel med gott resultat finns där man bara fodrar med två kg per dygn. För att åstadkomma denna effekt utgör foderautomater ett bra alternativ om spridningsmotorn har kapacitet att sprida fodret över en tillräckligt stor yta. Dessutom kan de flesta foderautomaterna programmeras så givan sprids ut i olika tidsintervaller och därmed också förlänga den tid som vildsvinen väljer att stanna på foderplatsen.

Källa www.lrf.se

Läsmer om viltrecept & stektider