Vildsvinsinformation
En sammanfattning om vildsvin i Sverige — hemmiljö, reproduktion, beteenden och förvaltning.
Vildsvinens hemmiljö
Vildsvinet (Sus scrofa) är ett av Europas mest anpassningsbara däggdjur och trivs i en rad olika miljöer. I Sverige förekommer vildsvin främst i de södra och mellersta delarna av landet, men arten sprider sig successivt norrut. De föredrar lövskog och blandskog med tillgång till vatten, men är mycket flexibla och kan etablera sig i jordbrukslandskap, vid våtmarker och i tätortsnära områden.
Vildsvinen är skymnings- och nattaktiva och tillbringar dagarna i täta buskage, vassruggar eller granbestånd där de skapar vilplatser, så kallade "leger". Under vintern söker de sig till skyddade platser med tät vegetation för att hålla värmen. De är inte territoriedjur i strikt mening, men suggor med kultingar håller sig inom relativt avgränsade hemområden som kan variera mellan 5 och 20 kvadratkilometer beroende på tillgång till föda.
Vildsvinens livsmiljö
Vildsvin är allätare med en kost som varierar kraftigt med årstiden. Under hösten äter de främst ollon, nötter och frukt, medan de under vintern bökar i marken efter rötter, maskar, insektslarver och svamp. På våren och sommaren kompletteras kosten med gröna växtdelar, grödor och ibland smådjur som grodor eller fågelägg.
Deras bökande kan orsaka betydande skador på jordbruksmark, golfbanor, trädgårdar och naturliga biotoper. Vildsvin föredrar fuktig, mjuk mark där det är lätt att böka. De är starkt beroende av vattentillgång och söker sig gärna till gyttjebad ("sölor") för att reglera kroppstemperatur och bli av med parasiter.
I Sverige har vildsvinsstammen ökat kraftigt sedan 1970-talet då arten återetablerades. Populationen uppskattas idag till uppemot 300 000 djur, och arten finns nu etablerad i minst 20 av landets län.
Reproduktion och överlevnad
Vildsvin har en hög reproduktionsförmåga, vilket är en av anledningarna till att populationen växer snabbt. Suggan blir könsmogen vid cirka 8–10 månaders ålder och kan para sig redan under sitt första levnadsår om födotillgången är god. Brunstperioden infaller normalt mellan november och januari, men kan variera.
Dräktigheten varar i cirka 115 dagar (knappt fyra månader), och suggan föder vanligtvis 4–8 kultingar per kull, ibland fler. Kultingarna föds randiga och väger cirka 1 kg. De dias i 3–4 månader men börjar äta fast föda redan efter några veckor. Under goda förhållanden kan en sugga få två kullar per år, även om det är vanligast med en kull.
Den naturliga dödligheten bland kultingar kan vara hög, särskilt under kalla och snörika vintrar. Rovdjur som varg och lodjur tar en del vildsvin, men jakt är den viktigaste faktorn för att reglera stammen. Ett vuxet vildsvin kan leva upp till 10–15 år i naturen, men medellivslängden är betydligt kortare på grund av jakt och trafikdödlighet.
Sociala strukturer och beteenden
Vildsvin är utpräglade flockdjur med en tydlig social hierarki. Den grundläggande sociala enheten är en grupp bestående av en ledarsugga med sina kultingar, ofta tillsammans med yngre honor från tidigare kullar. Dessa grupper kallas "rotte" och kan bestå av 5–30 individer.
Galtar (handjur) lever oftast ensamma eller i små grupper av unga galtar efter att de lämnat modersgruppen vid cirka 1–2 års ålder. Under brunsten söker galtarna upp suggrupper och kan vandra långa sträckor. Dominanta galtar försvarar sin rätt att para sig genom att slåss med andra galtar, vilket kan resultera i kraftiga sår från betar.
Vildsvin kommunicerar genom en rad läten — grymtningar, visslingar och varningsläten. De har mycket god lukt- och hörselförmåga men relativt dålig syn. Arten är intelligent och läraktig, vilket gör dem svårjagade. De anpassar snabbt sitt beteende efter jaktmetoder och kan bli extremt nattaktiva i områden med högt jakttryck.
Utfodring och åtelplats
Utfodring av vildsvin och användning av åtelplatser är vanliga metoder inom vildsvinsjakt och förvaltning i Sverige. En åtelplats är en plats där foder läggs ut för att locka vildsvin till en bestämd plats, ofta i kombination med ett jakttorn. Det primära syftet är att underlätta avskjutning och därmed bidra till förvaltningen av vildsvinsstammen.
Regler och rekommendationer: Enligt Naturvårdsverkets riktlinjer bör utfodring ske med måtta och inte leda till onödig tillvänjning eller koncentration av vildsvin. Foder bör placeras i särskilda foderautomater eller under skydd för att undvika att andra djur äter av det. Vanliga fodertyper är majs, vete, havre och sockerbetor.
Det är viktigt att skilja på stödjeutfodring (för att hjälpa djur att överleva vintern) och åteljakt (utfodring kopplad till jakt). Stödjeutfodring som leder till ökad reproduktion och tillväxt av vildsvinsstammen är oönskad ur förvaltningssynpunkt. Naturvårdsverket rekommenderar att utfodring inte bör ske under perioder då den riskerar att locka vildsvin till jordbruksmark eller tätortsnära områden.
Åtelplatser bör anläggas i skogsmiljö med bra sikt, minst 100 meter från närmaste väg och gärna i anslutning till kända vildsvinsstråk. Platsen bör kontrolleras regelbundet med viltkamera för att bedöma vilka djur som besöker åteln och planera avskjutningen.
Källa: Naturvårdsverket — Vildsvin, Svenska Jägareförbundet — Utfodring