Jaktbara arter i Sverige

Kännetecken & ekologi

Älgen är Sveriges största landlevande djur och kan väga upp till 800 kg. Tjuren bär stora skovelhorn som fälls varje vinter och växer ut på nytt inför nästa brunst i september–oktober. Älgen lever i skogsmark och äter löv, bark, ris och vattenväxter — en vuxen älg kan äta över 10 kg foder om dagen. Den svenska älgstammen uppskattas till cirka 300 000–400 000 djur och varierar kraftigt mellan säsonger beroende på avskjutning. Älgjakten är en av Sveriges mest omfattande jaktformer och organiseras via älgförvaltningsområden (ÄFO), där länsstyrelsen och lokala älgskötselområden beslutar om avskjutningsmål utifrån betesskador, trafikolyckor och stammens storlek. Vanliga jaktmetoder är smygjakt, vaktjakt och drevjakt med älghund som ställer eller driver djuret mot skytten.

Jakttider

Jakt med hund

Kännetecken & ekologi

Kronhjorten är Europas näst största hjortdjur efter älgen. Hjorten (handjuret) kan väga upp till 250 kg och bär imponerande greniga horn som fälls och växer ut på nytt varje år. Under brunsten i september–oktober hörs hjortarnas karaktäristiska rytande över stora avstånd, ett läte som kan höras flera kilometer. Kronhjorten förekommer i Sverige främst i Skåne, Sörmland och delar av norra Sverige, där den lever i ädellövskog, blandskog och angränsande jordbruksmark. Arten är flockdjur och hjortarna lever ofta separerade från hindarna utanför brunsten. Jakten regleras av kronhjortsskötselområden i stora delar av landet, vilket innebär samordnad avskjutning mellan flera fastigheter för att bevara en hållbar och könsbalanserad stam.

Jakttider

Jakt med hund

Kännetecken & ekologi

Dovhjorten infördes till Sverige på 1500-talet som viltpark- och jaktvilt och förekommer idag i vilt tillstånd främst i södra och mellersta Sverige. Den kännetecknas av sin vackra fläckiga sommardräkt, som bleknar till en gråbrun vinterdräkt, samt hannens platta, skovelformade horn. Dovhjorten trivs i öppen lövskog, hagmark och jordbrukslandskap och lever ofta i större flockar än övriga svenska hjortdjur. Under brunsten i oktober samlas hjortarna på särskilda brunstplatser (spelplatser) där de utmanar varandra med läten och hornkamp för att para sig med hindarna. Dovhjortsstammen har vuxit stadigt i Sverige de senaste decennierna, vilket gett en alltmer komplex jakttidstabell med separata perioder för olika djurkategorier.

Jakttider

Jakt med hund

Kännetecken & ekologi

Rådjuret är Sveriges minsta och vanligaste hjortdjur, med en population som uppskattas till över en miljon djur. Bocken väger 20–30 kg och bär korta, greniga horn som fälls på senhösten och växer ut igen till våren. Rådjuret är mycket anpassningsbart och lever lika gärna i skog som i åkermark, hagmark och till och med villaträdgårdar nära tätorter. Arten är i huvudsak solitär eller lever i småfamiljer, men bildar mindre flockar vintertid. Bockjakten i maj–juni, då bockarna hävdar revir, är en av Sveriges mest populära jaktformer och sker ofta genom smyg- eller vaktjakt vid gryning och skymning. Rådjurens brunst infaller i juli–augusti, men själva befruktningen sker inte förrän embryot implanteras på senhösten — ett fenomen som kallas fördröjd implantation.

Jakttider

Jakt med hund

Kännetecken & ekologi

Vildsvinet var utrotat i Sverige sedan 1700-talet men återetablerade sig från rymda och utsatta djur under 1970-talet, och har sedan dess ökat kraftigt i antal och utbredning i stora delar av södra och mellersta Sverige. Djuren lever i löv- och blandskog och söker föda genom att böka i marken efter rötter, larver och nedfallen frukt, vilket kan orsaka betydande skador på åker- och betesmark. Vildsvin är skymnings- och nattaktiva och lever i familjegrupper (rotar) ledda av en äldre sugga, medan äldre galtar oftast lever ensamma utanför brunstperioden. Suggan kan få upp till 8–10 kultingar per kull och grisa flera gånger om året, vilket ger arten en snabb populationstillväxt. Jakten är därför omfattande och tillåten stora delar av året, med hjälp av bland annat åtling, drevjakt och termiska sikten för att hålla stammen i schack.

Jakttider

Jakt med hund

Kännetecken & ekologi

Rödräven är Sveriges vanligaste rovdjur och förekommer i hela landet, från djup skog till stadsmiljö. Den är mycket anpassningsbar och äter allt från smågnagare, harar och fåglar till bär, insekter och matrester i tätorter. Räven är i huvudsak nattaktiv men kan ses jaga även dagtid, särskilt vintertid. Den är känd för sin intelligens och list — bland annat sitt karaktäristiska 'mushopp' där den lokaliserar smågnagare under snön med hörseln innan den hoppar rakt ner för att fånga bytet. Rävstammen påverkas periodvis av skabb, en kvalsterinfektion som kan slå hårt lokalt. Grytjakt med tax eller terrier är en traditionell och fortsatt vanlig jaktform, liksom åtling och vinterjakt i snö där rävens spår är lätta att följa.

Jakttider

Jakt med hund

Kännetecken & ekologi

Grävlingen är ett kraftigt byggt rovdjur som tillhör mårddjuren och väger normalt 8–15 kg, men kan bli betydligt tyngre inför vintervilan. Den lever i underjordiska bosystem, kallade gryt, som kan vara mycket omfattande och användas av flera generationer grävlingar under lång tid. Grävlingen är nattaktiv och allätare — den äter daggmask, insekter, smågnagare, frukt, rötter och spannmål, och kan vandra långa sträckor varje natt i sitt födosök. Arten känns lätt igen på sitt distinkta svartvita huvud med breda mörka strimmor över ögonen. Under vintern går grävlingen ner i en period av dvala-liknande vila, men vaknar under milda perioder för att söka föda. Grytjakt med särskilt tränade grythundar, som tax, är den traditionella och mest använda jaktformen.

Jakttider

Jakt med hund

Kännetecken & ekologi

Skogsmården är ett smidigt och mycket klätterskickligt rovdjur som lever framför allt i äldre barrskog med god tillgång till boträd och håligheter. Den jagar aktivt i trädkronorna efter fåglar, ekorrar och fågelägg, men tar även smågnagare och bär på marken. Pälsen är mörkbrun med en tydlig gul till orange halsfläck som skiljer den från den nära släktingen stenmården. Mården är nattaktiv, mycket skygg och sällan sedd trots att den finns i stora delar av landet. Den jagas i huvudsak med fälla snarare än med vapen, då dess snabba och smidiga rörelser gör den svår att komma åt vid direktjakt. Skogsmårdens skinn har historiskt varit eftertraktat inom pälshandeln.

Jakttider

Jakt med hund

Kännetecken & ekologi

Illern är ett litet, långsträckt rovdjur inom mårddjursfamiljen som lever nära vatten — vid åar, diken, våtmarker och fuktiga ängar. Den jagar grodor, småfisk, gnagare, fågelägg och unga fåglar, och är en skicklig simmare trots att den inte är lika vattenlevande som till exempel utter. Illern avsöndrar en stark, karaktäristisk doft från analkörtlar som används både som revirmarkering och skydd mot fiender. Den är i huvudsak nattaktiv och lever ensam utom under parningstiden på våren. Tamillern, fretten, härstammar från den vilda illern och har använts för jakt på kanin i flera hundra år. Den svenska illerstammen har minskat på vissa håll, delvis till följd av konkurrens med den introducerade minken.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Skogsharen byter till en helt vit vinterpäls (utom svarta örontippar) som ger effektivt kamouflage mot snö, till skillnad från fältharen som behåller sin bruna päls året runt. Skogsharen är något större än fältharen och lever huvudsakligen i skogsmark, myrkanter och kalhyggen, där den äter gräs, örter, ris och bark, särskilt vintertid när annan föda är knapp. Arten är dämnings- och nattaktiv och tillbringar dagen liggande stilla i ett så kallat 'läger', ofta under en gran eller i tät vegetation. Drevjakt med stövare är den klassiska jaktformen — hunden följer harens vittring och driver den i en vid cirkel tillbaka mot den väntande skytten, eftersom haren instinktivt återvänder till sitt hemområde.

Jakttider

Jakt med hund

Kännetecken & ekologi

Fältharen är större och långbentare än skogsharen och behåller sin bruna sommarpäls även under vintern, med undantag för enstaka vita hårstrån i norra delar av utbredningsområdet. Den lever framför allt i öppen jordbruksmark, ängar och betesmarker i södra och mellersta Sverige, där den äter gräs, örter och vinterspannmål. Fältharen kan springa i upp till 70 km/h och gör tvära, oförutsägbara kast för att undkomma rovdjur — en av de snabbaste inhemska däggdjuren i landet. Under parningstiden på våren kan man se spektakulära 'harboxningar', där honor slår undan alltför ivriga hanar med framtassarna. Fältharen har minskat i delar av sitt utbredningsområde till följd av förändrat jordbrukslandskap och ökad predation.

Jakttider

Jakt med hund

Kännetecken & ekologi

Bävern är Europas största gnagare och kan väga upp till 30 kg. Den bygger dammar och hyddor av trädstammar, grenar och lera, vilket kan förändra hela vattendrag och skapa värdefulla våtmarksmiljöer som gynnar många andra arter. Bävern var helt utrotad i Sverige i början av 1900-talet på grund av jakt för skinn och bävergäll, men återinfördes framgångsrikt med norska djur under 1920-talet och finns idag i hela landet med en stam på över 100 000 djur. Den är skymnings- och nattaktiv, lever i familjegrupper vid vattendrag och sjöar, och är helt växtätande — den äter bark, kvistar, vattenväxter och örter. Bäverns omfattande dammbyggande gör den till en så kallad nyckelart som formar sin omgivning i stor skala, men kan också orsaka översvämningsproblem på jordbruks- och skogsmark, vilket är ett vanligt skäl till jakt.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Gräsanden är Sveriges vanligaste andfågel och finns i hela landet, från stadsparker till skogssjöar. Anddraken har grönt, glänsande huvud, vit halsring och kastanjebrunt bröst, medan honan är spräcklig brun för kamouflage vid boet. Gräsänder häckar vid sjöar, dammar och vattendrag och bygger boet på marken, ofta nära vatten men ibland förvånansvärt långt bort. Många svenska gräsänder är stannfåglar som övervintrar på öppet vatten, medan andra flyttar söderut. Arten är allätare och söker föda genom att 'ankdyka' med stjärten i vädret för att nå växtdelar och smådjur på botten. Jakten sker ofta vid gryning och skymning då änderna är som mest aktiva, gärna med hjälp av lockänder och apporterande hund.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Krickan är Sveriges minsta and och väger bara omkring 300 gram. Hannen har ett kastanjebrunt huvud med en iögonfallande grön ögonfläck som avgränsas av en gul linje, medan honan är diskret spräcklig brun. Krickan häckar vid grunda, växtrika sjöar och myrar i hela landet, men är särskilt talrik i norra Sveriges myrmarker. Arten är mycket snabb och rörlig i flykten och kan lyfta nästan lodrätt från vattenytan. På hösten samlas krickor i stora flockar innan de flyttar söderut mot Västeuropa och Nordafrika för att övervintra. Jakten sker vanligen vid sjöar och våtmarker i skymningsljus, då fåglarna är mest aktiva i sitt födosök efter frön och smådjur.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Bläsanden kännetecknas av hannens rostbruna huvud med en påfallande gul panna som gett arten dess namn. Kroppen är gråaktig med en svart bakdel och tydliga vita vingfält som syns väl i flykten. Bläsanden häckar vid sjöar och myrar främst i norra Sverige och är en av de arter som rastar i störst antal under vår- och höststräcket, då flockar på flera tusen fåglar kan samlas på grunda vikar och sjöar. Till skillnad från många andra andarter betar bläsanden gärna gräs på land, ibland tillsammans med gäss. Den karaktäristiska visslande lockläten hos hannen är lätt att känna igen även på långt håll och används ofta av jägare vid jakt med lockfåglar.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Fasanen infördes till Sverige för jaktändamål redan under 1800-talet och förekommer idag framför allt i södra Sverige, ofta i anslutning till viltvårdande utsättningar. Tuppen är färggrann med metallglänsande koppar- och grönskimrande fjäderdräkt, röd ansiktshud och en lång, spetsig stjärt, medan hönan är diskret brunspräcklig för kamouflage vid ruvning. Fasaner lever i jordbrukslandskap med buskage, häckar och skogsbryn där de kan söka skydd och föda i form av frön, insekter och gröna växtdelar. Arten flyger relativt tungt och kort men kan nå hög hastighet vid uppflog, vilket gör den till ett klassiskt villebråd vid drevjakt. Jakt med stående fågelhund som stöter upp fasanen är en traditionell metod på många jaktmarker.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Orren är en medelstor skogshöns som lever i öppna barrskogsmiljöer, hyggeskanter och myrmarker. Orrhanen är helsvart med ett metallglänsande blåskimmer, lysröda ögonrosor och en karaktäristisk lyraformad stjärt, medan honan är brunspräcklig och väl kamouflerad. Det dramatiska orrspelet på våren, där hannarna samlas på öppna spelplatser för att med fjäderprakt och bubblande läten hävda revir och locka honor, är ett av den svenska skogens mest kända naturskådespel. Orren äter knoppar, bär, insekter och på vintern huvudsakligen björkknoppar. Arten har minskat påtagligt i södra Sverige till följd av förändrat skogsbruk, men har fortsatt livskraftiga bestånd i de norra länen, vilket avspeglas i de regionalt varierande jakttiderna.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Tjädern är Europas största skogshöns och tuppen kan väga upp till 5 kg med ett vingspann på över en meter. Under den dramatiska spelceremonin på våren samlas tupparna på traditionella spelplatser i gammal barrskog, där de med kluckande och knäppande läten samt uppspärrad stjärt konkurrerar om honornas gunst — ett skådespel som kan pågå i flera veckor. Tjädern är starkt knuten till äldre, tallrik barrskog och äter främst tallbarr under vintern, vilket gör arten känslig för storskaligt kalhyggesbruk. Hönan är brunspräcklig och mycket väl kamouflerad vid ruvning på marken. Jakten sker främst genom stöt- och smygjakt i skogsterräng, ofta med hjälp av fågelhund som lokaliserar fåglarna.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Dalripan lever i fjällnära björkskog, myrar och kärrmarker i norra Sverige. Den byter till en helt vit fjäderdräkt på vintern, förutom hannens svarta stjärtfjädrar, vilket ger perfekt kamouflage mot snön. Sommartid är fjäderdräkten rödbrun och spräcklig för att smälta in i fjällhedens vegetation. Dalripan lever i par under häckningssäsongen men samlas i flockar, kallade kedjor, under vintern då de söker föda tillsammans i björkris och videsnår. Ripjakt med stående fågelhund i fjällen är en av Sveriges mest traditionsrika jaktformer, och jakttidens slutdatum varierar kraftigt beroende på om området ligger ovanför eller nedanför den så kallade lappmarksgränsen.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Ringduvan är Sveriges vanligaste och mest utbredda duva och trivs både i djup skog och i stadsparker. Den känns igen på de vita halvmånformade fläckarna på halssidorna, den kraftiga kroppsbyggnaden och den mjukt kuttrande, rytmiska sången som hörs redan tidigt på våren. Ringduvan häckar i trädkronor och bygger ett enkelt bo av kvistar, ofta flera kullar per säsong. Utanför häckningstiden samlas ringduvor i stora flockar som söker föda på åkermark, där de äter spannmål, ärter, oljeväxter och ollon. De stora flyttande flockarna på hösten, ibland tusentals fåglar, är ett välkänt skådespel längs Sveriges sydkust. Jakt sker ofta vid åkrar eller genom smygjakt i skogsbryn där duvorna rastar.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Morkullan är en skogslevande vadare med en lång, rak näbb anpassad för att söka daggmask och insektslarver i mjuk, fuktig skogsmark. Fågeln har en brunspräcklig fjäderdräkt som ger utmärkt kamouflage mot skogsbottnen, och den sitter ofta orörlig tills man nästan trampar på den. Morkullan är i huvudsak skymnings- och nattaktiv. Det klassiska vårsträcket, kallat 'rågning' eller 'morkullsträck', sker i skymningen då hannarna flyger i låg, rytmisk flykt över skogsbryn medan de avger karaktäristiska grymtande och väsande läten för att markera revir och locka till sig honor. Morkullejakt sker traditionellt genom att jägaren väntar vid kända sträckstråk i gryning eller skymning.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Grågåsen är stamfadern till tamgåsen och Sveriges vanligaste häckande gåsart. Den häckar vid sjöar, kustvikar och våtmarker i södra och mellersta Sverige och bygger bo på marken i vassbälten eller på öar skyddade från landrovdjur. Grågäss flyger i karaktäristisk V-formation under sina förflyttningar och är kända för sitt höga, kacklande läte som hörs långt innan flocken syns. Arten är i huvudsak växtätare och betar gräs, spannmål och gröna grödor, vilket har gjort att den kraftigt ökande stammen på sina håll orsakar betydande skador på jordbruksmark. Många grågäss stannar i Sverige året runt eller flyttar bara korta sträckor, medan andra flyttar till Sydeuropa och Nordafrika för vintern. Jakt sker ofta vid rastplatser och åkrar i samband med gässens morgon- och kvällsflygningar.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Kanadagåsen infördes till Sverige på 1930-talet som jaktvilt och har sedan dess spridit sig kraftigt och etablerat stabila stammar i stora delar av landet. Den är klart större än grågåsen och känns lätt igen på det svarta huvudet och halsen med en kontrasterande vit kindteckning. Kanadagäss häckar vid sjöar och våtmarker och kan bli territoriella och aggressiva mot både andra fåglar och människor under häckningstiden, särskilt när ungarna är små. Arten bildar livslånga parband och familjegrupper håller ofta ihop långt efter häckningssäsongen. Kanadagåsen betraktas som en främmande, invasiv art i Sverige eftersom den konkurrerar med inhemska fågelarter om häckningsplatser och föda, vilket är en av anledningarna till att jakt tillåts under en stor del av året.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Bläsgåsen känns igen på den vita bläsen kring näbbroten och de oregelbundna svarta tvärbanden på buken, som blir mer framträdande med åldern. Arten häckar på den arktiska tundran i norra Ryssland och Sibirien och genomför en lång flyttning till sina övervintringsområden i Västeuropa. Stora flockar, ibland tiotusentals fåglar, rastar och övervintrar i Skåne, där de betar på vall och stubbåkrar tillsammans med andra gåsarter. Bläsgåsen är en flockfågel som sällan ses ensam och kommunicerar med höga, gällt kacklande läten. Eftersom Skåne är den enda regionen i Sverige med betydande, återkommande förekomst under jaktsäsong är det också den enda länet med allmän jakttid för arten — i övriga landet krävs särskilt beslut om skyddsjakt vid behov.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Fiskmåsen är en medelstor mås som känns igen på sin gulgröna näbb utan röd fläck, till skillnad från flera större måsarter. Den häckar både vid kusten och i inlandet, ofta i kolonier vid sjöar, på skär eller till och med på platta tak i tätorter, vilket gjort den till en vanlig syn även i stadsmiljö. Fiskmåsen är en opportunistisk allätare som tar fisk, insekter, maskar, bär och gärna matavfall, och den följer ofta jordbruksmaskiner för att fånga upp smådjur som kommer i dagen. Arten är delvis flyttfågel — många svenska fiskmåsar övervintrar längs västkusten eller i norra Europa, medan andra stannar kvar året runt vid isfria vatten. Fiskmåsens genomträngande, klagande läte hör till de mest karaktäristiska ljuden vid svenska kuster och sjöar.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Gråtruten är en av Sveriges största måsfåglar med ljusgrå ovansida, vita underdelar, skära ben och en gul näbb med en tydlig röd fläck som ungarna pickar på för att stimulera föräldrarna att mata dem. Den häckar i kolonier på klippöar och skär längs kusterna, men har på senare år även etablerat sig i hamnar, på industritak och i städer där föda är lättillgänglig. Gråtruten är en skicklig och opportunistisk allätare som tar fisk, kräftdjur, ägg, fågelungar och avfall, och den är känd som en av de mest aktiva äggtjuvarna bland svenska fåglar, vilket kan påverka andra häckande sjöfågelarter negativt. Arten har ökat kraftigt i antal under 1900-talet tack vare tillgång till mänskligt avfall som föda, men lokalt minskat på senare år.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Råkan är en medelstor kråkfågel med helt blanksvart, metallglänsande fjäderdräkt och en karaktäristisk naken, ljusgrå näbbrot hos vuxna fåglar, vilket skiljer den tydligt från kråkan. Den häckar i stora, bullriga kolonier högt uppe i lövträd, ofta i parker, kyrkogårdar och trädridåer, och samma koloniplatser återanvänds gärna år efter år under lång tid. Råkor är sociala fåglar som söker föda i flock på öppna åkrar och gräsmarker, där de med sin långa näbb gräver efter daggmask, insektslarver och rötter, men de tar även spannmål och kan lokalt orsaka skador på nysådda fält. I Sverige är arten begränsad till Skåne och Halland, vilket är anledningen till att endast dessa två län har allmän jakttid — i övriga landet är råkan fredad utan särskilt beslut.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Skatan är en av Sveriges mest kända och lättigenkända fåglar med sin kontrastrika svartvita fjäderdräkt, som i solljus skimrar metalliskt grönt och blått, samt sin långa, kilformade stjärt. Den är mycket intelligent — skator har visat sig kunna känna igen sig själva i spegel och lösa komplexa problem för att komma åt föda, vilket är ovanligt bland fåglar. Skatan bygger stora, kupolformade bon av kvistar högt i träd och lever ofta stationärt i samma revir året runt. Som allätare tar den insekter, smågnagare, frön och as, men är också känd för att plundra andra fåglars bon på ägg och nyligen kläckta ungar, vilket gör den impopulär bland många fågel- och viltvårdare trots att den spelar en naturlig roll i ekosystemet. Skator lever ofta nära människor i både stads- och landsbygdsmiljö.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Kråkan, eller gråkråkan som den formellt kallas i Skandinavien, känns igen på den kontrasterande teckningen med svart huvud, vingar och stjärt mot en askgrå kropp. Den är en av de intelligentaste fågelarterna som finns och kan lösa komplexa problem, minnas ansikten och till och med tillverka enkla verktyg för att komma åt föda. Kråkan lever i hela Sverige, från djup skog till stadskärnor, och är en utpräglad allätare som tar allt från insekter och smågnagare till as, frön och matavfall. Arten bildar ofta livslånga par men kan även ses i stora flockar utanför häckningstiden, särskilt vid gemensamma övernattningsplatser. Kråkans skarpa, kraxande läte och vaksamma beteende gör den till en av de mest observanta fåglarna i naturen, och den varnar ofta andra djur för fara.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Kajan är den minsta av Sveriges kråkfåglar och känns lätt igen på sin kompakta kropp, gråa nacke och de ljust silvergrå ögonen som sticker ut mot den i övrigt mörka fjäderdräkten. Kajor häckar gärna i håligheter — i gamla träd, klippskrevor, men framför allt i skorstenar, kyrktorn och andra byggnadshåligheter, vilket gjort dem till en vanlig och synlig art i både städer och på landsbygd. Arten är mycket social och lever i stora, sammansvetsade flockar året runt, ofta tillsammans med råkor vid gemensamma övernattningsplatser i trädkronor. Kajor bildar livslånga parband och par håller ofta ihop inom den större flocken. De är allätare som söker föda på marken i öppna miljöer och äter insekter, frön, avfall och ibland andra fåglars ägg.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Nötskrikan är en färggrann kråkfågel med rödbrun kroppsfärg, svart mustaschstreck och slående azurblå fjädrar med svarta tvärband på vingarna. Den lever i barr- och blandskog och är särskilt förknippad med ek, vars ollon den samlar in i stora mängder på hösten. Nötskrikan hamstrar tusentals ollon och nötter genom att gräva ner dem enskilt i marken som vinterförråd, och glömda gömmor gror ofta till nya träd — vilket gör arten till en av skogens viktigaste naturliga spridare av ek. Fågeln är skygg och håller sig gärna dold i trädkronorna, men avslöjar sig ofta med sitt skorrande, kraxande varningsläte. Nötskrikan är också en skicklig imitatör som kan härma andra fåglars och till och med rovdjurs läten, bland annat för att skrämma bort konkurrenter från en fyndplats med föda.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Rapphönan är en liten, rundlagd markhöna som lever i öppet jordbrukslandskap med häckar, åkerkanter och ogräsrika remsor. Den äter frön, gröna växtdelar och, särskilt kycklingarna, insekter som ger nödvändigt protein under uppväxten. Rapphönan häckar på marken i tät vegetation och kan lägga upp till 20 ägg i en kull, en av de största äggkullarna bland svenska fåglar. Arten lever i familjegrupper, så kallade kedjor, som håller ihop från kläckning fram till nästa häckningssäsong. Rapphönan har minskat kraftigt i Sverige sedan mitten av 1900-talet till följd av ett alltmer intensivt och storskaligt jordbruk med färre häckar och insektsrika miljöer. Jakt med stående fågelhund, som lokaliserar och stöter upp kedjorna, är en klassisk och fortsatt praktiserad jaktform på de marker där stammen är livskraftig.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Järpen är det minsta av Sveriges fyra skogshönsarter och lever i tät, fuktig blandskog med god tillgång på gran, björk och al. Den är extremt skygg och väl kamouflerad i sin gråbruna, spräckliga fjäderdräkt, vilket gör den svår att upptäcka trots att den kan finnas i relativt god täthet lokalt. Järpen lever parvis året runt inom ett fast revir och håller kontakt med sin partner genom ett karaktäristiskt tunt, visslande läte som bär långt genom skogen. Föda består av knoppar, catkinar, bär och frön på sommaren, medan al- och björkknoppar dominerar vintertid. Arten är känslig för storskaligt kalhyggesbruk som förstör den täta skogsmiljö den är beroende av, och jakten är därför begränsad till de norra och västra delarna av landet där beståndet är mest livskraftigt.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Fjällripan lever ovanför den fjällnära trädgränsen, på kalfjäll och hedmark med lav, dvärgbjörk och andra dvärgbuskar. Den är något mindre än sin nära släkting dalripan och byter liksom denna till en helt vit vinterdräkt, medan sommardräkten är gråbrun och finmönstrad för att smälta in bland stenar och lavtäckt mark. Fjällripan lever i par under häckningen på sommaren men samlas i flockar under vintern, då den söker skydd och föda i snögropar och bland videbuskar. Arten är väl anpassad till det karga fjällklimatet och kan tåla mycket låga temperaturer tack vare sin täta fjäderdräkt som även täcker fötterna. Ripjakt med stående fågelhund på kalfjället är en klassisk jaktform med lång tradition i norra Sverige, och jakttidens omfattning styrs av om området ligger ovanför eller nedanför lappmarksgränsen.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Viggen är en liten, kompakt dykand som häckar vid sjöar, dammar och lugnvatten i hela Sverige. Hannen är slående svartvit med glänsande svart huvud, hals och rygg samt vita sidor, och bär en karaktäristisk hängande tofs i nacken som gett arten dess namn. Honan är mer diskret mörkbrun. Viggen är en skicklig dykare som kan nå flera meters djup för att söka musslor, snäckor och vattenlevande insekter på botten, och den kan stanna under vatten i upp till en halv minut. Arten häckar sent på säsongen jämfört med många andra andfåglar och bygger boet nära vattnet, ofta dolt i tät strandvegetation. Viggen samlas i stora flockar utanför häckningstiden och många svenska fåglar övervintrar på isfria kustvatten eller flyttar till Västeuropa.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Knipan är en medelstor dykand som är unik bland svenska andfåglar genom att den häckar i håligheter — naturliga trädhål eller specialbyggda knipholkar som satts upp av fågelvänner och skogsägare. Hannen har ett mörkt, metallgrönt skimrande huvud med en tydlig, rund vit fläck framför ögat, medan honan är brun med gråaktig kropp. Kort efter kläckning hoppar knipungarna, som inte kan flyga, rakt ner från boholken och följer sedan modern till vatten där de själva söker föda. Knipan lever vid sjöar, älvar och kustvatten och dyker efter musslor, kräftdjur och vattenlevande insekter. Arten är delvis flyttfågel — många knipor stannar kvar på isfria vatten i Sverige vintertid, medan andra flyttar söderut när sjöarna fryser.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Sjöorren är en helt svart havsdykand där hannen känns igen på en gul-orange fläck mitt på den annars svarta näbben, medan honan är brun. Arten häckar vid fjällsjöar och myrmarker i norra Sverige men tillbringar merparten av året på öppet hav, där stora flockar samlas utanför kusterna för att dyka efter musslor och andra bottenlevande smådjur. Sjöorren kan dyka till avsevärda djup och stanna under vattnet länge i sitt födosök. Under sensommaren genomgår hanarna en ruggningsperiod då de tillfälligt förlorar flygförmågan och samlas i stora, sårbara flockar till havs. Arten har minskat i delar av Europa på grund av förändringar i havsmiljön och födotillgången, vilket gör att jakttiden och avskjutningen följs noga av viltförvaltningen.

Jakttider

Kännetecken & ekologi

Storskraken är Sveriges största skrakart och en utpräglat fiskätande and med en smal, hakförsedd näbb kantad med tandliknande utskott som hjälper den att gripa hala fiskar. Hannen har ett mörkt, glänsande grönsvart huvud, vit kropp och en subtilt laxrosa anstrykning på bröstet, medan honan har ett rostbrunt huvud med en karaktäristisk tofs i nacken. Storskraken häckar vid sjöar och lugna vattendrag i hela Sverige, ofta i håligheter eller under tät strandvegetation, och ungarna följer modern till vattnet redan efter någon dag. Arten är en skicklig dykare som jagar aktivt under ytan efter småfisk, och stora familjegrupper kan ibland ses jaga tillsammans genom att driva fiskstim mot grunt vatten. Allmän jakttid enligt Jaktförordningens bilaga 1 saknas för storskrake i de flesta delar av landet — endast enstaka sydliga län har lokal jakttid, så kontrollera alltid vad som gäller i ert område innan jakt.

Jakttider